Freja mår lite bättre i magen, men hon är förkyld som bara den, äter hattigt och snorar och hostar. Men är som vanligt jätteglad när hon är vaken! Men hon sover mkt!

vaknade 8, somnade igen kl 9, sov till 10.45. Var vaken till 12,15, somnade igen och sov till 14.45. Somnade igen vid 16.30 och sov till 18. Nu är hon vaken, men sjukt trött. så det blir snart sängen!

Men det vet man ju själv. Är man förkyld vill man bara sova!

Det var beräknad förlossningsdag den 27 maj, men jag hade redan innan bestämt mig för att dom hade fel på cura kliniken, dom hade räknat fel på "tillverkningsdatumet", och därför var det min fulla övertygelse att våra lilla bebis skulle komma den 23 maj, det hade jag bestämt *skrattar*

Den 23 maj kom och gick, men ingen bebis. Den 26 maj var jag på sista barnmorske-kontrollen, och Susanne min barnmorska meddelade mig att jag inte såg förlossningsklar ut. Jag bara skrattade och meddelande henne att hon absolut inte behövde förvänta sig att vi skulle ses den 2 juni då sista träffen var inbokad, för då skull min bebis nämligen redan vara här, oavsett vad hon sa.

Den 27 maj kom, och gick, men magen min var lika stor och inga tecken på någon bebis fanns. Tålamodet började tryta. Den 29 maj skrev jag ett vräknningsbrev med texten.

"Hej kära bebis som bor i min mage. Hyrtiden av din etta med badkar har nu gått ut och vi ber dig att lämna omgående, om detta inte görs så måste vi vidta andra åtgärder! Hoppas på snart seende, mvh din längtansfulla mamma!"

Sött eller galet? Välj själv!

Dagarna gick och så kom då natten då jag vaknade som om jag hade blivit träffad av blixten. Måndagen den 2 juni kl 03,00 kände jag den första värken. Och tro mig, jag visste utan tvivel att det var en värk, jag har ju letat febrilt efter dem sedan den 23 maj. Jag studsade upp ur sängen, ja så mycket som en höggravid kvinna nu kan studsa. Satte mig i soffan med min dator i knäet och loggade in på http://www.varktimer.se/ och började klocka värkarna. Det var mellan 6-12 minuter mellan värkarna, och jag minns att jag log och tänkte "NU äntligen är det dags". Jag satt där i skenet fram datorn och njöt, märk väl mitt ordval, njöt av värkarna. Johan vaknade vid 07.30 och kom ut i vardagsrummet och tittade storögt på mig och frågade vad jag gjorde, och jag svarade med ett leende: Jag klockar värkar!!! Jag ska föda barn idag!!!

Johan trodde inte på mig, för i hans värld så fanns det inga leende värkande gravida kvinnor. Och det skulle visa sig att han skulle få rätt längre fram.Johan stannade hemma från jobb och satt vid min sida och såg hur jag knappade på space-tangenten och betraktade mina fina kurvor på skärmen. Jag lyfte luren och ringde cura klinken för att meddela att jag inte kom på mitt möte med Susanne kl 15 för att jag har värkar och tänker minsann föda barn istället. Runt 12-tiden låg värkarna med ett mellanrum på 4-5 minuter, och då ringde jag förlossningen som tyckte att jag skulle komma in. 14,30 kom vi in, allting såg bra ut, förutom att värkarna avtog helt i princip i samma sekund som vi satte oss i bilen och körde dit, och väl där fick vi beskedet att jag bara var öppen 2 cm. Så vi fick åka hem igen.

Hann knappt ut genom dörrarna till förlossningen innan värkarna tog fart igen! 5 minuter mellan varje värk, och mitt leende började försvinna. Vi åkte hem till svärmor för att få tankarna på annat. Och väl därhemma började vi klocka värkarna igen. Och vid 16-tiden låg då värkarna med 3-5 min mellanrum och det började göra påtagligt ont. Men jag vägrade åka in förtidigt. 18,30 ringde jag förlossningen igen och kärringen jag pratade med rekommenderade mig ta två alvedon och gå och lägga mig, varpå jag fick ett vansinnes utbrott som resulterade i meningen: "DET är fantamej svaret på allt inom svensk sjukvård, ta två alvedon och gå o lägg dig. Jag ska fan inte sova! Jag ska föda barn, och vi kommer nu! Hejdå!"

Klockan 19,30 stod vi vid entrén till förlossningen igen och värkarna hade fortsatt och fanns kvar. Efter en kontroll fick vi beskedet att jag endast var öppen mer än 3 cm. Jag hade öppnat mig 1 cm på 5 timmar. *suck* Fick en hinnsvepning och blev i princip tillsagd att åka hem igen. Men då började jag gråta och sa: Ni får inte skicka hem mig igen, får då kommer jag inte tillbaka alls! (eller hur *s*)

Det var lugnt på förlossningen så vi fick stanna till min belåtenhet. Fick duscha varmt och länge, hur skönt som helst. Såg ut som en kokt kräfta när jag kom ut från duschen. Värkarna tilltog och vid 23-tiden fick jag lustgasen, och himmelriket öppnade sig, dock inte jag, endast öppen 4 cm. Vid midnatt tyckte Elisabeth som var undersköterska på nattens pass att jag kanske skulle pröva att stå upp lite. Efter vilda protester reste jag mig upp, men vägrade att gå, utan stod hängande över gåbordet med lustgasen tryckt mot ansiket! Min älskade Johan stod bakom mig och försökte hålla mig upprätt, gåbordet stil samtidigt som han masserade min rygg. Om DET inte klassificeras som kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Hursomhelst så försvann jag in i min lustgasdimma till sköna toner av Jason Mraz´s I´m yours. Men efter dryga två timmar ville jag lägga mig ner igen. Tålamodet var på våg bort igen. När klockan var 03,00 och värkarna hade hållt på ett dygn var jag öppen 5 cm. Då kastade jag av mig lustgasen och talade om för Johan att nu skiter jag i det här, jag ska inte föda barn längre, för jag ska åka hem. Johan ringde på förstärkning och Anne kom in och höll min hand. Det kändes skönt så jag låg kvar *s*

Mitt vatten hade fortfarande inte gått. 03,15 stack Anne håll på hinnan, vilken befrielse! Värkarna tilltog ytterligare och 2 timmar senare var jag öppen 8 cm, då fick jag Petidin. Fast jag märkte inte att det hjälpte, jag var helt hög på lustgasen som vid det här laget var min bästa vän. Kom på många galna idéer där i min egen lilla bubbla. Anne sa flera gånger att hon var imponerad över mig, för jag låg och log hela tiden! Det var bara för att jag inte visste vad som väntade mig. Petidinet gjorde att jag somnade och det var skönt. Mindre skönt var det att vakna av en krystvärk så stark att jag satte alla naglarna i Johans hand, som vaknade med ett ryck från sin stol. När värken var över tittade jag på Johan och sa: Den kändes! Varpå jag halvdomnade bort igen. Men hörde hur Anne informerade Johan om att min kropp är redo att tömma sig nu och då tömmer allt sig, så risken för att jag skulle kräkas var stor. Och Anne hann nog precis avsluta sin mening när jag pekade på Johan och på min mun, och sen kräktes jag!

Krystvärkarna började runt 06.00. Och då var jag så utmattad, less och rentav uttråkad att jag blev lättad över krystärkarna för nu var det snart över. 27 timmar hade det här pågått nu. Blev uppriktigt förbannad under krystskedet och skrek vid ett tillfälle minns jag: Men kom ut nu för helvete!!!!!

Jag tyckte att det gjorde vansinnigt ont precis innan huvudet var ute, jag gav nästan upp! Och det var då jag förstod varför visa kvinnor väljer att göra kejsarsnitt. Och hann kläcka ur mig mellan värkarna till Johan: Nästa unge föder du!

Men när den värken som blev den sista kom så slutade jag inte att krysta. Jag tog i så att jag trodde att hela jag skulle gå i sönder, jag morrade som ett rovdjur och fick plötsligt armmuskler jag aldrig tidigare har haft, och 06.46 kom hon ut, och det på ren vilja för kraften var slut sen länge sen.

06.46 låg hon på min mage, Freja!! Det blev en liten flicka trots allt. 50 cm lång och 4070 gram, 36 cm i hattmått. Sprack nästan ingenting men blev sydd med 2 stygn. Moderkakan kom ut av sig själv 06.52, och mitt jobb var avklarat!

Stolt var jag! Nu var jag äntligen mamma. Och Johan var fantastisk hela tiden! <3