Även den här gången var jag förtidig, det ligger i min natur, redan en halvtimme innan vi bestämt träff satt jag där på bänken smått nervös, men mest nyfiken och väntade på honom. Killen med stort K.

Tankarna snurrade runt i huvudet på mig: "Kommer jag känna igen honom?" "Är han lika snygg i verkligheten som på bilderna?" "Är han trevlig?" "Tänk om vi inte har något att prata om!"

Sådär höll jag på och stressade upp mig själv tills han kom cyklade över torget på sin cykel. Jag stelnade till och kände hur hjärtat började bulta innan för bröstet på mig. "Jisses, vart ska jag ta vägen?", tänkte jag, svävandes mellan nervositet och halvpanik.

- Hej!, Sa Johan och hoppade av sin cykel och log mot mig.

Vi kände igen varandra direkt, det rådde ingen tvekan. Och när jag möte hans blick och hans leende försvann nervositeten.

Vi styrde våra steg mot Victors, den mysiga uteserveringen på Lilla Torg i Malmö. Det var lite blåsigt, och lite kallt trots att det faktiskt redan var inne i mitten på maj, men vi trotsade vädergudarna och slog oss ner med en öl vid ett litet bord.

Där satt vi sedan i ett par timmar och pratade med varandra som om vi känt varandra hela livet, för det var så det kändes. Det fanns inget som vi inte kunde prata om med varandra. Inget ämne var för pinsamt och inget ämne var för tråkigt. Vi blev verkligen helt uppslukade av varandra. Ju mer vi berättade för varandra ju mer ville vi veta.

Kylan gjorde sig efter ett par timmar känd, och vi kände båda två att det var dags att bege sig. Men jag ville inte att kvällen skulle sluta nu, men jag ville heller inte verka för "på".

Men Johan han log mot mig och sa:

•-          Jag vill inte att det ska ta slut här och nu, så vad säger du? Ska vi gå hem till dig eller mig?

Hjärtat slog ett extra slag på mig, och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, men jag svarade nog snabbare än vad jag kan ana:

•-          Vi kan gå hem till dig!

Tillsammans gick vi genom stan och pratade om allt och ingenting. Och tillslut kom vi fram till Johans port. Tanken slog mig först då: " Vart kommer det här att sluta, Kim du vet ju hur det här kommer att gå, alla säger ju samma sak, alla killar är likadana.....bla bla bla..." jag skakade på huvudet och sa till mig själv "Kim nu slutar du tänka sådär, ge killen en ärlig chans, han är ju riktigt söt och trevlig, alla är inte likadana, friskt vågat hälften vunnit, glöm inte det!"

Hans lägenhet var varm och välkomnande och jag kände mig som hemma från första sekund. Jag slog mig ner i soffan och sa inte så mycket. Av någon outgrundlig anledning hade jag blivit blyg. Jag, pratkvarnen nummer 1, som i precis snackar i sönder folk hade helt plötsligt blivit blyg. Jag vet varför idag. Bara den personen som får mig att känna något extra kan få mig sådär tyst och eftertänksam. Jag ville inte säga något dumt, jag valde mina ord väl den kvällen. Allt för att inte göra bort mig.

Johan var och är fortfarande den sanna gentlemannen, och den kvällen för första gången i hans lägenhet passade han upp mig som en prinsessa. Han gick och handlade pizza och coca-cola samt lite godis åt oss. En kille helt i min smak, jag har nämligen aldrig förstått det där med fina middagar och bygga upp fasader av någonting man egentligen inte är. Pizza och coca-cola, 10 poäng direkt! Efter att vi hade ätit satt vi där i vars en ände av soffan och pratade, skrattade och studerade varandra. Och jag minns att det enda jag tänkte var: "Ska han inte kyssa mig snart.... Gud, vad han pratar.... Men HALLÅ kyss mig då, jag sitter ju här...." och precis när jag tänkt klart allt det där så sa Johan:

•-          Får jag kyssa dig?

Jag trodde jag skulle smälta, vilken underbar kille, vilken fantastisk människa som har en sådan stor respekt för mig att han inte tog för givet att jag ville kyssa honom, utan att han frågade. Ni behöver ju inte fråga vad mitt svar blev, ni vet ju redan vad jag satt och tänkte innan frågan kom.

Våra läppar mötes och det var alldeles underbart, nästan magiskt. Sen kysstes vi i flera timmar, vi kunde inte sluta, fick inte nog av varandra. Ju mer vi gav ju mer ville vi ha. Det var så häftigt, för det var nästan som om det gick stötar genom hela min kropp. Aldrig tidigare hade jag upplevt en sådan attraktionskraft. Den natten somnade vi tätt omslingrade i varandras famnar, och sedan den dagen har vi inte varit ifrån varandra.

Det sa verkligen "KLICK".

Måndagen den 11 juli 2005 blev vi sambos. Och den 22 maj samma år firade vi ett år. Tiden går fort när man har roligt. Och tillsammans med Johan har jag aldrig tråkigt. Han är min saga som blev verklighet.

Äntligen har jag fått uppleva vad riktig kärlek är, och det är fantastiskt. Vi är som gjorda för varandra.

Så det lönar sig att våga satsa. Friskt vågat hälften vunnet. Vi har alla någon gång blivit sårade eller trampad på tårna, men för den sakens skull ska man inte neka sig själv chansen till att hitta den äkta, sanna kärleken.  Jag vågade satsa och jag vann jackpoten.

Johan  är mannen i mitt liv. Han är min ängel på jorden.

Det är verkligen så, för idag bär vi samma efternamn och har tillsammans skapat världens finaste lilla tjej!
Jag skulle nog inte kunna vara mer lycklig än vad jag är!