walk of shame



Igår var jag på viktväktarna för första gången på 13 veckor!!!!
Jag skäms!

Men jag är stolt över mig själv för att jag kom iväg igen, för att jag inte har gett upp. för även om jag inte har varit där på 13 veckor så har jag ju tänkt på vad jag har ätit och hur jag har ätit. Man har ju lärt sig lite genom de senaste två åren. så man är ju inte helt körd.

Jag visste att vågen skulle visa plus, men inte hur mycket plus, så jag hade lite ångest igår under dagen. Men jag tänkte "va fan, jag vet ju varför jag har gått upp om jag nu har det, bara till att bryta ihop och komma igen!"

Vågen visade +1,9 kg!

aja, mindre än 2 kg på 13 veckor. det kallar jag nästan en seger.
Inget jag är stolt över, men det är skönt att veta att man har besegrat det värsta monstret.

Nu vet jag att jag kan "pausa" utan att gå upp 15 kg på en kvart.

Nu ska jag köra stenhårt hela vägen till målet!

Jag önskar att jag är i mål lagom till siste oktober.
det är 18 veckor tills dess.

18 veckor kan generar i 18 kilo om jag är duktig, nitisk och har en järnvilja och ett styrka att stå emot frestelserna.
det hade varit skönt.. men jag vet inte... hoppas kan man ju alltid.

Nu är det sommar och det känns lättare att vara hälsosam nu, så jag tror absolut att jag kan fixa det här.

Problemet har varit att jag började känna mig nöjd, stolt över vad jag har lyckats prestera, stolt över att jag har gjort det på egen hand, och överväldigad över alla komplimanger man fått genom tiden... och tänkt: Ja fan va jag är bra! Och därigenom blivit som jag sa nöjd... illa!

Illa för att jag har iaf 18 kilo till som jag vill gå ner. Men jag är stolt över mig själv för vad jag har presterat, stolt över att jag tog mig till mötet igår trots 13 veckors uppehåll, stolt över att jag inte gått upp mer än 1,9 kg, stolt över att jag faktiskt inte gett upp!

Nu kör vi, enda in i kaklet!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0